Datordelar utspridda över golvet. Hårddiskar, chassin och SATAkablar i salig blandning. Längst in i rummet ett skrivbord. Personen där bakom snurrar uppgivet en penna i höger hand. På bordet framför honom en limegrön post-it-lapp. Överst med felfri handstil står nedtecknat: Priolista. Alla bokstäver lika omsorgsfullt utplacerade. En expert på att fokusera. Att i kaoset stänga av allt runtomkring. Under rubriken står: 1. Rädda filer. 2. Få igång H-konton. 3. Få hit Mattias. Förbryllad över att komma först på tredje plats tar jag upp en av de trasiga hårddiskarna.
När Radio AF drog igång sina sändningar i början av september var det efter månader av förberedelser. Jag hade nyss klivit på uppdraget som teknikchef och med ny studio och uppdaterad teknik var allt förberett inför redaktionernas ankomst. En dag innan kom de första varningssignalerna. Det gick långsamt att redigera ljudklipp. På måndagen kom ytterligare varningssignaler. Nu kunde redaktionerna inte logga in och komma åt sitt material. Vi avvaktade. Uppmanade dem att spara på USB tills vidare. Bara timmar senare utbröt kaoset. De flera år gamla diskarna gav upp. Där stod vi, dagar efter sändningstart, och alla förberedelser kändes meningslösa.
Till studentradiostationer som Radio AF kommer människor som är intresserade av att sända radio. Samma personer ägnar något eller några år av sina liv inom organisationen innan de drar vidare. Det de uträttar under den tiden dokumenteras sällan. All teknisk kompetens de bidrar med är det bara dem som besitter. Genom åren har det lett till mängder av olika hemmalösningar som svetsats samman och idag utgör grundstommen i sändningssystemet. Någon större översyn av tekniken görs sällan. Några nätverksstrukturer finns inte. Allt är sladdar, virade flera gånger runt varandra. Det är bara att hoppas de inte slår knut på sig själva. Om det sker är enda hoppet att skära av kabeln och försöka koppla sig förbi med ytterligare en ny lösning. Du förstår poängen.
Någon gång under 00-talet kom en kille vid namn Niklas till radion. Det var han som sedermera skulle ligga bakom H-kontona. Ett system för lagring av filer i nätverket. Det som gav redaktionerna möjlighet att redigera material på olika datorer. Tekniken användes flitigt under flera år och det var egentligen först under våren 2013 som varningssignalerna började komma. Tekniken var utsliten och lagringsutrymmet började ta slut. Redan då började vi söka efter olika ersättningssystem. Det visste vi inte då, men att vi i förbifarten nämnde Owncloud skulle några månader senare visa sig bli vår räddning.
Några dagar efter sändningsstart krachar H-kontona. Redaktionerna börjar rota runt efter USB-minnen och skapar konton på molnlagringstjänster så som Dropbox för att redigera sitt material. Den biten fungerar ganska smärtfritt. Människor har en märklig förmåga av att lösa krissituationer. ”Vi gör så här till vidare och låter datorexperterna jobba i fred med att återskapa vårt sparade material”, resonerar samtliga. Desto mer problemfyllt är att H-konto-systemet har många år på nacken och ingen av oss vet hur det fungerar. Ingen av oss vet hur vi ska komma åt filerna som finns där. År av material som redaktionerna nu behöver.
Under några intensiva dagar testar vi olika lösningar för att rädda filerna. Dagarna blir långa och vi livnär oss på bananer och cola. Hårddiskarna använder ett gammalt filsystem vi inte lyckas läsa. Som tur är har vi Erik, som med ytterst liten erfarenhet av att administrera H-kontosystemet med några enkla kommandon i terminalen lyckas kopiera filerna till en separat hårddisk. Det är en process som tar dit. Det enda vi ser är text som fladdrar förbi på svart bakgrund. Då och då stannar det upp och ERROR i stora vita bokstäver får oss att svälja en extra gång. Det tar längre tid än vi tror. Tre dagar får vi vänta innan datorn hänger sig och det osar brandrök om hårddiskarna. Nu är det definitivt kört. Hoppas bara vi hann kopiera över det viktigaste.
När vi kopplar in den externa hårddisken vi kopierat över alla filer på kan vi andas ut. Det mesta finns kvar. Även om det är en del redaktioner vi smärtsamt kommer få meddela att deras material är borta. Efter några timmars försök att ta oss förbi användarrättigheter lyckas vi kopiera över de filer som redaktionerna efterfrågar mest till olika USB-minnen. Problem ett är avlöst.
Nu står vi inför nästa utmaning. Vårt tidigare system är försvunnet. Det för att låta redaktionerna redigera sitt material på olika datorer genom att spara allt på en hårddisk i nätverket. Vi behöver en ny lösning. Tack vare det där mötet i våras då vi nämnde Owncloud har vi någonting att utgå ifrån. Problemet är att ingen av oss vet vad det är för något. Jag presenterar det lilla jag vet för de andra och möts av skeptiska blickar. Vi behöver ett system fort och helst ska det fungera långsiktigt. Varför ger vi inte bara upp? Eftersom jag inte kan ge upp ger jag mig i smyg av hemåt. Efter timmar framför olika forum inser jag att Owncloud är en perfekt lösning för lagring av filer. Problemet är att det inte är anpassat för flera användare på samma enhet. Det vill säga att olika redaktioner med sina respektive användarnamn och lösenord ska kunna logga in på samma dator. Owncloud erbjuder lösningen för att lagra filer, men något bra användargränsnitt för att byta mellan redaktionernas konton finner jag inte.
Jag börjar sakterliga överge Owncloud-lösningen. Börjar snegla på traditionella FTP-lösningar. Men så får jag en sen kväll upp ögonen för ett namn som på två ställen skymtat förbi i olika forumtrådar. Jag söker på både Google som ger anpassade sökresultat och Duckduckgo som ger neutrala. ”Webdav”. Uppföljare till FTP, läser jag. Kanske kan det ändå vara någonting intressant. Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag. Någonstans ser jag att Webdav erbjuder möjligheten att läsa filer samtidigt som de används. Alla filer på ett konto behöver alltså inte läsas in, vilket gör att det inte krävs lika stor datorkapacitet. Med andra ord: att logga in och ut mellan olika konton ska inte vara några problem då inte alla filer behöver läsas in varje gång. En snabb sökning på ”Webdav + Owncloud” ger det resultat jag vill ha.
”On Windows, you can assign ownCloud a drive letter. This allows you to browse files stored on an ownCloudserver the way you would files stored in a mapped network drive.”
Den natten sover jag inte många timmar. Som alltid när en lösning öppenbarar sig i huvudet väger jag noggrant alla möjligheter och eventuella problem i huvudet. Förväntan över att lösningen faktiskt kan fungera gör mig sömnlös.
Tre timmars sömn senare tar jag min tygväska och joggar i rask takt mot radion. Innan någon annan är där har jag lyckats installera Owncloud och komma åt filerna via webdav-klienten Netdrive. Det går att redigera på det sättet – och det fungerar bättre än tidigare. Det enda problemet är att filer inte kan sparas i Å, Ä och Ö, men en enkel felsökning löser även det. Det visar sig att det bara är att ändra språk i Netdrive till UTF-8.
Strax därpå beställer vi två nya hårddiskar och en dag senare är systemet up-and-running. Problemet är bara att jag inte lyckades få igång backup-systemet. Ubuntu vägrar ge mig tillgång till data-mappen där alla filer som laddas upp till Owncloud sparas. Mapparna får bara öppnas av den användare som äger dem. det vill säga den jag skapat i samband med Owncloud-installationen. Som Ubuntu-användaren går filerna inte att komma åt. Jag försöker gång på gång men ingenting hjälper. Jag släpper problemet. Låter det vara. Tänker att det löser sig så småningom. Samtidigt går tiden. I takt med att fler filer sparas på det nya systemet, desto mer skraj blir jag för att ändra några inställningar. Tänk om jag råkar radera allting?
En och en halv månad senare tar jag mod till mig. Söker på nytt på nätet och finner en lösning. Jag ska skapa en grupp och placera båda användarna där i. Sedan behåller jag Owncloud-användaren som ägare av mapparna medan de två användarna i gruppen får rättigheter att läsa mapparna. Med darrande hand skriver jag in bokstäverna i terminalen. Klickar snabbt på enter för att få det överstökat. Blundar och hoppas att jag inte gjort någonting dumt. Det är lugnt. Filerna finns kvar. Kör igång backup-systemet som fungerar utan problem. Och tro det eller ej, vi lyckades få till en lösning som var både snabb och långsiktig.
Läs guiden för hur du sätter upp ett liknande system – klicka här!